Av Martin Kragh
En allians har formerats mellan Rysslands styrande eliter och den europeiska ytterhögern. Under de senaste åren har Kreml upparbetat relationer till partier som franska Front National, italienska Lega Nord, tyska Alternativ för Tyskland och österrikiska Frihetspartiet. Rysslands och den europeiska ytterhögerns närmanden kan ses som ett resonemangsäktenskap, men bottnar i en gemensam strävan efter erkännande och legitimitet, och de förenas i sin tro på en stark nationalstat, ett avfärdande av globalisering, och geopolitisk omdaning.
Rysslands agerande bör betraktas mot bakgrund av landets ökade internationella isolation sedan 2012, och början på Putins tredje mandatperiod som president: Västvärldens kritik mot Rysslands auktoritära inrikespolitiska utveckling, sanktionerna efter annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina 2014, och Moskvas stöd till Syriens Bashar al-Assad, är i grunden genuina uttryck för konkurrerande intressen och anspråk. Ryssland har positionerat sig som ett alternativ till en västledd världsordning, och söker finna nya allierade såväl internationellt som i EU.
För nationalistiska och högerpopulistiska partier i Väst är det en fråga om motstånd till USA och EU, men också identitet. Putin betraktas som en försvarare av ”traditionella värderingar” och ”kristna traditioner”, i ett läge där Europa hotas av mångkulturalism, hbtq-politik och spänningar mellan nationell suveränitet och globalisering. Men den historiska dimensionen är central: Den europeiska ytterhögerns relationer till Moskva är komplexa och mångfacetterade, och bottnar i kalla krigets konfliktdynamik och tiden efter sovjetsystemets upplösning.
Frågan om relationerna mellan Moskva och den europeiska ytterhögern under sovjetepoken torde i princip vara enkel att besvara. Adolf Hitler hade på 1920-talet identifierat bolsjevismen som en del av den ”judiska konspirationen”; antiryska och antikommunistiska attityder var framträdande markörer i mellankrigstidens dominerande fascistiska och ultranationalistiska rörelser. Sovjetunionen besegrade slutgiltigt Tyskland i andra världskriget, och etablerade sig ideologiskt som en antifascistisk bastion.
Två viktiga undantag bekräftade denna regel. För det första, den så kallade Molotov-Ribbentroppakten mellan Josef Stalin och Hitler 1939-1941 – ett avtal som visade att Sovjetunionen och Nazityskland kunde enas i syfte att bekämpa en gemensam motståndare. För det andra, marginaliserade fascistiska strömningar i efterkrigstidens Europa som slätade över ideologiska motsättningar och istället betonade parallellerna mellan de två systemen – antiliberalismen, antikapitalismen, tron på en revolutionär omdaning av samhället –, samt närde förhoppningar om en förnyad pakt med Moskva.
Sovjetiska ledare hade inget egentligt intresse i någon ytterhöger, men förekomsten av fascistiska grupperingar i Europa gav en möjlighet att skada västalliansen. En av de mest iögonfallande incidenterna utspelade sig åren 1959–1960, då hundratals synagogor och judiska områden först i Västtyskland och sen i andra länder vandaliserades med nazistiska slagord och svastikor. De antijudiska angreppen försvagade Västtysklands anseende internationellt, och reste frågor om huruvida landet var moget sitt Natomedlemskap. Först efter ett par år, genom östtyska avhoppare, blev det känt nazistgrupperna bakom attackerna varit infiltrerade och styrda av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB och dess motparter i Warszawapakten.
Det var efter det kalla krigets slut och kommunismens fall som reella kontakter mellan ryska och västerländska politiker kunde etableras, och högerradikala idéer importeras från Europa till Ryssland. Anton Shekhovtsov, en ukrainsk statsvetare vid Institut für die Wissenschaften vom Menschen i Wien, ger i boken Russia and the Western Far Right (Routledge, 2017) den första detaljerade beskrivningen av hur denna process gick till, och vilka de huvudsakliga bevekelsegrunderna var.
I det politiska och ideologiska vakuum som uppstod i Ryssland efter sovjetsystemets desintegration, argumenterar Shekhovtsov, var det möjligt för enskilda individer, som fascistideologen Aleksandr Dugin, och Vladimir Zjirinovskij, ledare för det Liberaldemokratiska partiet, att identifiera och bygga de relevanta kontaktytorna västerut. De relationer som etablerades vid denna tidpunkt hade såväl politisk som ekonomisk logik, och skulle senare visa sig ha realpolitisk signifikans.
Dugin, med sina teorier om en ”neo-euroasiatisk” världsordning, kom under 1990-talet att bli en viktig ideologisk förbindelselänk mellan ryska och västeuropeiska ultranationalister och aktivister. Den centrala tanken i hans teori, är att Eurasien representerar såväl ett geografiskt område som ett alternativt värdesystem – ett totalitärt landimperium vars huvudsakliga fiender är liberalismen, demokratin och den västledda världsordningen. Ett förenat Eurasien – ”från Lissabon till Vladivostok” – utgör enligt Dugin och hans anhängare den naturliga geopolitiska motvikten till USA och Nato.
Zjirinovskij lärde känna den dåvarande ledaren för Front National, Jean-Marie Le Pen, 1992, och det var han som först introducerade idén om en alleuropeisk allians av högerradikala partier. Därtill fanns det en viktig pekunjär aspekt: Le Pen stöttade Zjirinovskijs parti ekonomiskt i dess uppbyggnadsfas, och i början av 2000-talet besökte de Irak i syfte att stötta Saddam Hussein och agera mellanhand i landets oljeexport – inte olikt Frihetspartiets Jörg Haider, som under några års tid var Husseins avlönade lobbyist.
Två parallella processer det senaste årtiondet kom att förvandla dessa embryoniska nätverk till en mer potent kraft. För det första den europeiska ytterhögern, som mot bakgrund av finanskrisen 2008 och ökade migrationsströmmar kunnat mobilisera ett folkligt missnöje mot EU:s etablerade partier. För det andra Ryssland, vars relationer med västmakterna under samma tidsperiod försämrades, och som i den europeiska ytterhögern fann en källa till samarbete och ömsesidig legitimitet när gamla vänner i Väst distanserade sig från Putin.
Ledarna i Kreml kom relativt snabbt att usurpera de relationer till den europeiska ytterhögern som Zjirinovskij och Dugin skapat. Marine Le Pen, som efterträdde sin far i Front National, räddades 2014 med ett ryskt banklån om cirka 9 miljoner euro – och bekräftade omedelbart sin trohet mot Moskva. Frihetspartiet, som fick 26 % av rösterna i det österrikiska parlamentsvalet 2017, har ett samarbetsavtal med Putins maktparti Ett enat Ryssland. Ett liknande avtal existerar med Lega Nord, som 2014 grundade fraktionen ”Putins vänner” i det italienska parlamentet.
Moskva har haft en viss nytta av sina nya sympatisörer. Dels utgör företrädare för europeiska ytterhetspartier återkommande inslag i ryska medier, ofta under missvisande varudeklarationer som ”Syrienexpert” eller ”geopolitisk analytiker”. Vidare erkänner de förbehållslöst Rysslands anspråk på Krim och östra Ukraina, och de agerar regelbundet som ”valobservatörer” i ryska val – vilka de omedelbart godkänner som demokratiska och fria. Därtill kritiserar de sanktionerna mot ryska politiker, banker och företag, trots att de aldrig ifrågasatt EU:s övriga sanktionsregimer mot exempelvis Belarus eller Iran.
Den ryska presidenten är för Europas ytterhetspartier och populister en ledstjärna: Putin är en försvarare ”av den europeiska civilisationens kristna arv” enligt Marine Le Pen; en ”briljant strateg” och den ledare i världen som han ”beundrar mest” enligt UKIP:s Nigel Farage; samt ”en statsman som inte tjänar globalisternas intressen” utan ”försvarar sitt eget folk obeaktat världsteknokraternas och Bryssels diktat” enligt Lega Nords Matteo Salvini.
Paradoxalt nog har Ryssland i vissa fall stöd från båda sidorna av det ideologiska spektrumet. Det tyska vänsterpartiet Die Linke, i likhet med Alternativ för Tyskland, har försvarat den ryska annekteringen av Krim. Likaså har ledande företrädare för Syriza, det radikala regeringspartiet i Grekland, stöttat Kremls utrikespolitiska agenda. De ideologiska gränserna är därtill amorfa: Syriza-politikern Nikos Kotzias, sedan 2015 Greklands utrikesminister, hade så sent som 2013 ett aktivt utbyte med fascistideologen Dugin.
De senaste årens relationer mellan Kreml och Europas ytterhetspartier är anmärkningsvärda men bör betraktas i sin vidare kontext. Putins agerande sedan 2012 – med lagen mot ”homosexuell propaganda”, stämplandet av misshagliga organisationer som ”utländska agenter”, de militära konflikterna i Ukraina och Syrien, och inblandningen i flera västländers valprocesser – är sammantaget uttryck för konkurrerande anspråk och intressen mellan Ryssland och västmakterna, men också en fråga om större drivkrafter i den globala världsordningen.
När allt kommer omkring är dagens Rysslands styrande eliter inga ideologer, inte heller är de investerade i sina nuvarande allianser. Kremls agerande förefaller bottna i slutsatsen att en normalisering i relationerna med Europas tongivande ledare, som Tysklands Angela Merkel eller Frankrikes Emmanuel Macron, inte ligger i korten; och även om Putin skulle ha en likasinnad i USA:s president Donald Trump – vilket är ett stort frågetecken –, har han att förhålla sig till såväl ett demokratiskt som ett republikanskt partietablissemang som är övertygade om att ryska hackers, internettroll och lobbyister uppsåtligt skadade det amerikanska presidentvalet 2016.
Putins nya strategi kan trots vissa motgångar mycket väl fungera. Det ryska agerandet har paralleller i Viktor Orbáns ”illiberala demokrati” i Ungern, Recep Erdoğans stormaktsanspråk för Turkiet, Rodrigo Dutertes auktoritära Filippinerna, och det kinesiska kommunistpartiets ”högste ledare” Xi Jinping – och det är dessa länder som i ryskt perspektiv spelar någon roll. Moskva kan komma att överge sina europeiska högerradikaler och populister imorgon, men de har för tillfället kunnat kapitalisera på västmakternas oförmåga att försvara sina ideal och bevisa varför den demokratiska modellen fungerar bättre än någon annat känd samhällsordning.
First published in Svenska Dagbladet